Det kokar inombords

Hjärtat brinner

Efter matchen mot Trelleborg så brann det i mitt hjärta. Det fullkomligt kokade inombords. Det var en sådan frustration att jag fick gå ut på balkongen och ta några djupa andetag. Jag är så fruktansvärt besviken på MFF’s uppträdande på plan efter matcherna mot Gefle och Trelleborg. Var är attityden samt inställningen att springa över sina motspelare? Var är stoltheten och medkänslan mot supportrarna? Varför jogga omkring oinspirerade när de borde njuta av situationen? Varför är spelarna inte mer taggade i matcherna mot Trelleborg och Gefle? Har Norling förlorat sitt förtroende hos spelarna, tar man hans instruktioner med en axelryckning? För jag tror inte att Norling ger spelarna instruktionerna att gå in på plan och jogga omkring och se allmänt ointresserade ut samt att hålla igen på bolltempot.

Dålig tajming i passningsspelet
Just nu är vårt passningsspel i den sista tredjedelen som bortblåst, man spelar gärna i sidled och bolltempot är lågt. Det verkar helt enkelt som att spelidén är som bortblåst. Det känns som att man förlitar sig på spelarnas improvisationsförmåga och individuella skicklighet. Mathias Ranegie har varit väldigt blek i matcherna men man ser goda intentioner. Tajmingen i passningsspelet och löpningarna är så osynkade de kan bli. Ett kännetecken för ett lag som har stora problem är när passningarna slås bakom eller i bästa fall mitt på spelarna när de är på väg framåt vilket resulterar i uppstannande anfall och omställningsläge. Alla spelare vill såklart att passningarna slås framför dom så de kan löpa med bollen och behålla tempot i löpningen.

Attityden är som bortblåst

Det gör också ont i mitt hjärta när en spelare som Dardan Rexhepi kommer in de sista minutrarna mot TFF och visar mer inställning och hjärta än någon av anfallarna gjort under hela matchen. Amin Nazaris energi hade varit skönt att ha mot ett lag som Gefle på bortaplan när vissa av spelarna uppenbarligen har svårt med motivationen. Spelare som Simon Kroon och Tobias Malm sätts åt sidan när de har den speed och självförtroende som behövs som ytter, mot en spelare som saknar både självförtroende och speed just nu. Att vara snabb som ytter är näst intill A och O i dagens fotboll. Du överlever inte annars.

Det som gör att frustrationen växer ännu mer är att man jämför med laget från ifjol. Spelarna kom ut som hungriga lejon efter en dålig första halvlek. Pep hade satt hårtorken på tian var förklaringen till förvandligen. Det var dock inte bara svordomar utan även konstruktiv kritik som spelarna uppenbarligen tog med sig in på plan för oftast vände man matcherna och vann. I år kommer spelarna ut utan någon större attitydförändring. Vad händer där inne i halvtid egentligen, behöver vi rentav en ny hårtork?

En annan sak jag saknar är aggressiviteten när man förlorat bollen exempelvis under ett anfall. Ifjol var man extremt aggressiva och försökte vinna tillbaka bollen omedelbart, nu gör man inte ens ett försök och man pressar inte tillsammans. Det blir att Daniel Larsson jagar runt lite på måfå.

Skånsk tici taca

Var är vårt fina passningsspel där vi satte ett högt bolltempo i passningsspelet och spelade uteslutande med ett eller två tillslag? Var är kombinationsspelet i anfallen som gjorde att vi tillslut sågade oss igenom vartenda försvar i Allsvenskan? Var är farten, glädjen, inspirationen och stoltheten? Det är svårt att ta in att i stort sett exakt samma lag som ifjor kan prestera så fantastiskt bra det ena året men ack så lamt nästa år. Det som har hänt är att Roland Nilsson och Pep Clotet Ruiz har lämnat laget. Betydde Pep så otroligt mycket för vårt passningsspel, bolltempo och anfallsspel i den sista tredjedelen, är det hela sanningen måntro? Förra året var det konstanta löpningar från våra yttrar, anfallare, ytterbackar samt ofta från en innermittfältare. Idag ser jag inte samma vilja att ständigt ta dessa löpningar.

Vad har hänt egentligen?

Låt oss se det från ett annat perspektiv. MFF inleder säsongen med Roland Nilsson som tränare men man har tappat Pep Clotet Ruiz till Halmstad. MFF spelar i stort sett på samma sätt som ifjor men matchar lite i europa och tränar där på att spela en 4-5-1 uppställning som ska göra oss mer effektiva och svåra att möta. Lite mer cyniska helt enkelt. Efter tio omgångar lämnar Rolle laget för FC Köpenahmn. Nu är båda tränarna från fjolåret borta och in kommer Rikard Norling som förvisso också är en 4-4-2 tränare men har andra tankar om hur laget ska agera i olika situationer på plan.

Man är mitt uppe i säsongen och deltar i tre turnerningar, man ska börja spela kvalspelet till Champions League samtidigt som man har Allsvenskan och Svenska Cupen att tänka på. Hur ska Norling göra för att få bästa möjliga resultat. Han får ingen försäsong där han kan sätta sin spelidé och hur spelarna ska agera i olika situationer i såväl offensiv som defensiv. Jag kan tänka mig att man får prioritera defensiven och sen smyga in saker efterhand som det är möjligt.

Norling vet inte hur man har tränat anfallsspelet tidigare eller hur man ska underhålla detta utan har bara sina egna idéer hur det ska se ut att gå på. Det blir lite som att börja om på ny kula mitt i en säsong utan möjlighet att riktigt få nöta in det. Dock har han Anders Palmér vid sin sida och man undrar givetvis vad som sägs dessa herrar emellan.

Norlings frustration

I matcher som mot Trelleborg och Gefle så måste det också brinna i Norlings i hjärta av frustration för att han inte haft chansen från början av säsongen. Att Norling inte haft chansen att kunna instrurera spelarna i hans idéer om hur exempelvis anfallsspelet ska fungera måste göra ont även för honom när det blir så här. En konsekvens av det täta matchande är att man inte får några ordentliga träningar där man kan träna på allt det som behövs tränas på. Det är för enkelt att anklaga Norling för detta för han har inte fått en ärlig chans men samtidigt vill man alltid ha en syndabock som supporter. Inget är svart och vitt i fotboll. Det är många faktorer som hänger samman men mitt svar är att Rolands sorti satte MFF och Rikard i en fruktansvärd och orättvis sits.

Däremot tycker jag att man kan kräva bättre attityd från spelarna och detta är Norlings uppgift. Man måste kunna motivera samt pumpa spelarna fulla med energi och få dom taggade inför matcher som mot Gefle och Trelleborg. Spelarna har också ett ansvar såklart. Eftersom det är anfallsspelet som totalt havererat så tog jag tog en titt på hur mycket mål AIK gjorde under Norling som tränare i Allsvenskan.

  År      Målskillnad   Antal omg
2006       46-23          26 omg.
2007       30-27          26 omg.
2008       36-32          30 omg.

Det man snabbt kan konstatera är att Norling inte är en tränare vars lag har öst in mål och kanske har vi en liten förklaring till varför det går trögt i sista tredjedelen. Man ska komma ihåg att MFF under 2010 gjorde 59 mål och släppte in 24 med nästan en exakt identisk trupp. Vad jag minns av AIK från dessa år att man mycket levde på Ivan Obolos individuella skicklighet.

Lösning
Min personliga uppfattning är att ingen människa och ingen tränare är komplett. Jag tror att Rikard Norling hade mått bra av att kompletterats av en assisterande tränare likt Pep Clotet Ruiz som inför de saker som har gjort spansk fotboll till världsledande. Ett snabbt passningsspel, där man spelar på få tillslag. Kombinationsspel i anfallsspelet som i tillsammans med mycket löpningar skapar ytor och chanser för anfallarna såväl som för yttrarna.

Aggresivt spel över hela planen där man så snabbt som möjligt försöker vinna tillbaka bollen efter man förlorat den.  Detta kanske innebär att man måste ha högre utgångspositioner ute på plan och spela med en hög backlinje. Då får man ta den risken, åtminstone i Allsvenskan. I Europa måste man spela en 4-5-1 uppställning eller liknande och vara betydligt mer cynisk i sitt sätt att agera. Men i Allsvenskan måste vi ha ambitionen att spela som vi gjorde ifjol. Frågan är om att Rikard Norling instämmer?

För mig var Pep vår egen Guardiola och jag har aldrig varit stoltare som MFF-supporter över det spel vi presterade. För mig är det självklart att man ringer Pep Clotet Ruiz efter säsongen och erbjuder honom en plats bredvid Rikard Norling till nästa säsong.